Den jag aldrig var är den fjärde boken jag läser av Majgull Axelsson. Tidigare har jag läst Aprilhäxan, Moderspassion och nu sist Jag heter inte Miriam. För varje bok växer Axelsson för mig och nu efter att jag också har avslutat den här ligger hon som en av mina (nya) stora favoritförfattare. Majgull Axelsson är ju helt fantastisk på att skildra kvinnor som slits mellan olika identiteter eller olika delar av sitt liv. Till exempel barndom-vuxendomen, moderskapet-den egna personen.
Den där fruktansvärda kluvenheten fanns i Jag heter inte Miriam och även i Den jag aldrig var. I den senare står vi inför en kvinna som lever som två olika personer. Eller snarare lever hon i två alternativa verkligheter samtidigt. Det hela började redan när hon var liten. Hennes mamma hade svårt att uttala sin egen dotters namn och kallade henne för Mary medan pappan sa Marie. Eller om det var tvärtom. Denna Marymarie växer upp i ett hem med en psykiskt labil mor och en far som jag har svårt att få grepp om men han är i alla fall inte bra för Marymaries psyke. Därifrån utvecklar hon två liv. I detta ena lever hon som Mary och i detta andra Marie. Hennes personligheter blir någorlunda en och samma då hon träffar ett kompisgäng som kommer att kalla sig för "biljardklubben framtiden". Här känner denna vilsna flicka äntligen samhörighet med andra människor och det är även dessa vänner som binder samman henne genom att döpa henne till just Marymarie.
Tyvärr varar inte detta sammanfogande för alltid eftersom Marymarie förälskar sig i en av killarna i biljardklubben framtiden. En person som hon senare gifter sig med men som alltid är notoriskt otrogen. Psykisk tortyr blir en del av vardagen. När maken en dag hittas naken med bruten nacke efter att ha blivit utkastad ur ett hotellrum vet Marymarie inte längre i vilken verklighet hon lever. I den ena är hon Mary, en minister som lever med sin rullstolsbundne make. I den andra är hon Marie, en kvinna som sitter fängslad på Hinseberg efter ha stänkt av respiratorn för sin egen make.
Jag älskar den här boken för att den är så subtil och aldrig ger läsaren några ordentliga svar. Även slutet är fantastiskt i all sin mystik. Marymaries öde är sorgligt och hemskt.
Den där fruktansvärda kluvenheten fanns i Jag heter inte Miriam och även i Den jag aldrig var. I den senare står vi inför en kvinna som lever som två olika personer. Eller snarare lever hon i två alternativa verkligheter samtidigt. Det hela började redan när hon var liten. Hennes mamma hade svårt att uttala sin egen dotters namn och kallade henne för Mary medan pappan sa Marie. Eller om det var tvärtom. Denna Marymarie växer upp i ett hem med en psykiskt labil mor och en far som jag har svårt att få grepp om men han är i alla fall inte bra för Marymaries psyke. Därifrån utvecklar hon två liv. I detta ena lever hon som Mary och i detta andra Marie. Hennes personligheter blir någorlunda en och samma då hon träffar ett kompisgäng som kommer att kalla sig för "biljardklubben framtiden". Här känner denna vilsna flicka äntligen samhörighet med andra människor och det är även dessa vänner som binder samman henne genom att döpa henne till just Marymarie.
Tyvärr varar inte detta sammanfogande för alltid eftersom Marymarie förälskar sig i en av killarna i biljardklubben framtiden. En person som hon senare gifter sig med men som alltid är notoriskt otrogen. Psykisk tortyr blir en del av vardagen. När maken en dag hittas naken med bruten nacke efter att ha blivit utkastad ur ett hotellrum vet Marymarie inte längre i vilken verklighet hon lever. I den ena är hon Mary, en minister som lever med sin rullstolsbundne make. I den andra är hon Marie, en kvinna som sitter fängslad på Hinseberg efter ha stänkt av respiratorn för sin egen make.
Jag älskar den här boken för att den är så subtil och aldrig ger läsaren några ordentliga svar. Även slutet är fantastiskt i all sin mystik. Marymaries öde är sorgligt och hemskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar